Sara Isabel Hiller

Näe!

Nu satt jag på facebook och skulle göra ett sånt här skojjigt test för att se hur stor hjärna jag har. Man får göra en massa olika övningar i huvudräkning och memory och pussel och annat jobbigt, på tid så klart, och jag slog personligt rekord första omgången. Men så när jag skulle köra igen för att få en ännu större hjärna och kanske klå nån av mina vänner som har spelat så blev min hjärna bara mindre och mindre! Hur kul e de? Gick från en nördhjärna till neandertalarhjärna... Då blev jag trött.

Nu ska min lilla hjärna och jag läsa lite och hoppas att den växer.

När jag var mindre kunde jag inte döda myggor. Detta är helt sant. Jag tyckte så synd om dom så det gick inte, utan jag viftade bara bort dom. Eller, om det fanns en mygga i rummet när jag höll på att somna så la jag täcket över huvudet och sträckte ut ett ben som myggan kunde ta för sig av så jag fick sova sen och inte behövde ha en mygga surrandes i örat. 

Nu kan jag faktiskt döda myggor! och fästingar och bromsar med. Jag känner mig till och med riktigt nöjd när jag dödat en stor fet broms som precis tänkt ta en tugga av en häst eller mig! Jag trodde därför att jag blivit mindre känslig när det gäller att döda djur, men det gällde tydligen bara de blodsugande djuren. 

Idag när jag satt och halvsov i solen ute på verandan kom Filippa och mjauade brevid mig. Jag klappade henne lite grann, sen kastade hon sig plötsligt in under bordet. Det var en liten mus som hon hade med sig som nu höll på att smita! Jag trodde först att den var död, men så släppte hon ner den i gräset och den rörde sig lite. Jag fick panik och sög tag i nackskinnet på katten och höll bort henne från den vettskrämda musen. Jag ville kontrollera om den var halvdöd eller helt levande och i så fall kunde den ju få springa iväg tänkte jag. Filippa skrek och försökte slita sig som en vildhäst så jag slängde in henne i hallen sen skyndade jag mig tillbaka till musen. Den satt bara där och lutade sig mot några grässtrån utan att bry sig om myrorna som klättrade på den och jag kunde inte bara lämna den, då skulle ju nästa bästa katt komma och ta den så jag ringde mamma och hoppades att hon skulle lösa problemet. Hon tyckte att jag skulle hämta en spade och ha ihjäl den! Det verkade ju vara det snällaste egentligen så den slapp lida, men jag kunde absolut inte tänka mig att slå en spade i huvudet på den. Hon kom med ett lite bättre förslag, att gå till grannen och be honom göra det, men jag ville helst inte det heller.

Medan jag stod där och tittade på musen började den vinglande röra lite på sig. Den gick runt runt och välte lite då och då, men verkade bli piggare så vi bestämde att jag skulle hämta ett tomt flingpaket och putta ner musen där i och lägga paketet uppe i skogen så kunde han vila upp sig lite där. Jag var lite rädd att jag inte skulle hitta musen om han vinglade iväg för långt medan jag hämtade flingpaketet, men så snurrade han runt ett par varv och lyckades trassla in ena bakbenet i gräset och satt fast. Jag kom tillbaka med ett havrefraspaket med några havrefras i botten och en sax så jag kunde klippa loss honom och då skuttade han iväg lite. Han verkade vara lite halt, men mest chockad tror jag så jag puttade försiktigt in honom i paketet och gick runt till skogen. När jag väl ställt ner paketet under en gran gick han ut ganska snabbt, men jag lät det ligga kvar om han ville gömma sig och äta lite havrefras sen :)

Jag hoppas att den klarar sig, men jag vet ju att min älskade katt förmodligen kommer att äta upp den nästa gång hon går ut i alla fall. Jag vet ju att katter äter djur, men måste hon blanda in mig! Om jag slipper se dom halvdöda och döda vore det mycket lättare.

Hur som helst är är min mördarkatt världens bästa katt. Jag får helt enkelt leva med att ta hand om döda och halvdöda sorkar, kaniner, ekorrar och möss.

Idag är det morsdag och den firade vi hos mormor och morfar med gott fika.

Mormor och morfar är så gulliga och jag önskar att jag hälsade på dem oftare. Det är i alla fall väldigt trevlig när man är där och idag var det så fint väder och vi satt ute och åt. Vi vandrade runt lite i trägården sen och jag passade på att ta lite bilder.



Sen ville mamma ha kameran och hon tog lite bilder på mig. Hon gjorde sina fotograf poser för att få roliga bilder vilket innebär att man automatiskt ler på bilderna för att hon ser så rolig ut :) Men om hon får ha kameran för länge blir alla leenden stela och man ser jätte jobbig ut för man har tröttnat för ett tag sen. Jag är inte nån van fotomodell så jag klarar inte så långa fotoshoots vilket är synd, för det är ju roligt när man väl får bra bilder. Jag ska försöka bli mer uthållig.


Var tvungen att försöka ta egna bilder på mig själv. Blev rätt bra ljus i bilen tycker jag.

Ok, jag gör nu ett första försök att berätta om nått roligt som hänt...

Jag var med om nått alldeles fantastiskt härom dan faktiskt! Jag var och tittade på ett betessläpp på en bondgård när korna ska rusa ut ur lagårn och välltra sig i det gröna gräset och göra kullerbyttor av glädje! Så var det inte riktigt, men nästan. Jag ska ta det från början i alla fall.

Jag, min vän Johan, min vän Theresa och Johans vän Rickard var inte ute i jätte god tid men räknade med att komma fram ett tag innan dörrarna öppnades. Med en jätte cool gps hade vi inga problem med att hitta dit, men när vi närmade oss var det helt plötsligt tvärstopp på vägen för det var tydligen fler än oss som ville se korna dansa ut på klöverängen. Helt plötsligt började det kännas lite stressat, tänk om de skulle hinna släppa ut korna och vi skulle missa alla hopp och konster! Vi bestämde oss för att överge bilen och ta oss vidare till fots.


Detta var en mycket bra idé då vi lyckades gå om ett mycket stort antal bilar. På vägen stöter vi sedan på en barnfamilj som håller på att lassa ur matkassar ur bilen på väg hem till sitt hus och pappan i familjen tittar på oss som promenerar i mycket rask takt och på alla bilarna och säger sedan "Vad är det frågan om?" varpå vi fick förklara att det var betessläpp och allt detta var pga korna. Jag kände mig mycket desperat och blev irriterad över att pappan säkert tyckte att vi alla var knäppa i huvet. Jag höll i och för sig med honom. Men det hade känts ännu värre om jag stressat som en galning och missat allt så vi skyndade vidare och pappan muttrade nått om att "det är ju inte klokt..."

Så var det tillslut dags för korna att släppas ut. Jag stod beredd med min nya kamera i högsta hugg inzoomat så mycket det gick för det fanns ingen plats så nära grinden. Så kommer de travande, inte galopperande helt galna som jag föreställt mig, utan med försiktigt och eftertänksamt. Det var nog fotografen som stod mitt i vägen som skrämde dom! Så kommer det några fler och de sprang runt lite mer och vände lite tvärt hit och dit, men fortfarande inte jätte kul. Då utbrister en liten pojke brevid mig precis vad jag tänkte. "Trrrååååkkkiiigt!!!", men vi behövde inte ha tråkigt länge till för snart kom korna faktiskt galopperande i ganska full fart rakt mot oss och pojken skrattade hysteriskt.
 
Jag tog ca 190 kort som jag kolla igenom och välja bort de sämsta ur nån dag när jag har lust. Nu nöjer jag mig med att välja ut några bra som jag kan visa.

Det var ju roligast när korna kom nära staketet och när de stångades och skuttade, men jag hade nog trott att det skulle vara mer fart i dom. Förmodligen för att jag sett galna hästar och vet hur snabba dom är. Men de stackars korna kunde inte vara snabbare för då trasslade de in sina juver i benen. Kolla bara på kossan som gör ett jättehopp och juvret typ släpar i marken!

Jag är nöjd med mina bilder i alla fall och jag hade väldigt roligt även om det var stressigt på vägen dit. Oj vad jag har skrivit mycket! men du behöver inte läsa hela om du inte vill, jag ska läsa det sen nån gång och glädjas åt hur hysteriskt snabbt jag gick för att få se ett betessläpp :)